Det är McKinsey Global Institute (MGI) som slår fast skillnaderna i en ny rapport om global stålindustri. Fokus ligger på den teknik som Europa och Sverige satsar hårt på: direktreducerat järn kombinerat med ljusbågsugn.
Resultaten är tuffa läsning för europeiska industriledare. Att producera ett ton valsad stålplåt med DRI-EAF kostar ungefär 495 dollar i Oman, 560 dollar i USA och hela 725–750 dollar i Tyskland respektive Sverige. Det innebär att europeisk grön stålproduktion är 45–50 procent dyrare än i Mellanöstern.
Energin avgör allt
Förklaringen stavas: energikostnaderna. DRI-EAF-processen kräver ungefär 11 gigajoule naturgas per ton stål, och gasen är fyra till fem gånger dyrare i Sverige än i Oman. Det lägger på cirka 250 dollar per ton – mer än hälften av Omans totala produktionskostnad.
Sverige har visserligen ett litet försprång på elsidan tack vare billig vattenkraft, men det räcker inte på långa vägar för att kompensera gasnackdelen.
Samtidigt visar rapporten att Indien och Kina, som fortfarande dominerar med den kolbaserade masugns-syrgaskonverter-tekniken (BF-BOF), producerar stål till 380 respektive 480 dollar per ton. Indiskt BF-BOF-stål är med andra ord nästan 370 dollar billigare per ton än svenskt grönt stål.
Tre investeringslogiker
MGI delar in stålmarknadens investerare i tre grupper. De kostnadsdragna satsar på BF-BOF i Indien och Kina. De omställningspositionerade går mot DRI-EAF i Mellanöstern och USA, där gasekonomierna fungerar utan statsstöd. Den tredje gruppen – den europeiska – är helt beroende av politik: stigande koldioxidpriser inom EU:s utsläppshandelssystem (EU ETS) och bortfasade gratistillstånd är förutsättningen för att kalkylen ska gå ihop.
I Sverige pågår försök att ta nästa steg och driva DRI-EAF med vätgas via billig vattenkraft, bland annat i Stegra-anläggningen i Boden. Rapporten räknar på att det skulle sänka produktionskostnaden från 750 till 665 dollar per ton. Det är en förbättring, men fortfarande 285 dollar dyrare än indiskt BF-BOF-stål.
Politiken formar investeringsflödena
På sikt pekar rapporten mot att den europeiska omställningen kan splittras: energiintensiva produktionssteg, som just DRI-steget, kan komma att förläggas till regioner med billigare energi som Mellanöstern eller USA, medan det slutliga stålverket och vidareförädlingen stannar nära kunderna i Europa.
Hur snabbt producenter, beslutsfattare och kunder lyckas enas om krav på koldioxid, kostnader och efterfrågan på grönare material kommer enligt rapporten att vara avgörande för var den fossilsnåla stålproduktionen faktiskt sker.
